Visfest! på Artisten/ Konsertsalen i Göteborg
lördagen den 29 november 2008

Fast egentligen fick den tillnamnet Istället för femti på grund av att visakademiens ordförande Martin Bagge valde att bjuda till fest offentligt genom en sammandragning av sångare, musikanter, ensembler, körer, pedagoger, musikvetare och vänner av alla schatteringar från ett händelsemättat musikliv, en i alla avseenden generös och omväxlande tillställning. Martin bestämde att konserten skulle ges till förmån för Svenska Visakademiens stipendium till artist/grupp som gjort uppmärksammad insats för den svenskspråkiga sången. Artister och musikanter ställde upp gratis för detta behjärtansvärda ändamål - och för Martin förstås. Om det kom tillräcklig publik så kunde det lyckas och eventuellt kunde akademien få in lite medel till porton och kuvert. Och visst slöt massorna upp, i mångfald, ja mer än så. Publiken fyllde golv och läktare och de som lyckades få tag i de sista extrabiljetterna smetade längs väggarna på uppletade stolar. Scenutrymmets fond och sidoväggar täcktes av tredubbla sittande led av elever från Hvitfeldtska Musikgymnasiet och Brunnsbo Musikklasser. Knökfullt var bara förnamnet och mitt i detta folkhav residerade festföremålet.

Om någon nu tror att han höll sig i skinnet under sin högtidsdag, lugnt njutande sitt otium, så har ni fel. Redan när tanken på konserten var ett embryo, började han planera med musikarrande kollegor (han har ju arbetat i 25 år minst med musikundervisning bl a på Hvitfeldtska), repetera med musikklasser och skissa på olika programpunkter med ensembler och artister han samarbetat med genom åren. Visfesten var egentligen en enda månadslång one-man-tillställning som kulminerade i denna stund. Allt kontrollerades av Martin i detalj: biljettförsäljning med förköp och rabatter, vakthållning, förfriskningar och tilltugg till medverkande, repetitionsmöjligheter, tidsschema, scenuppställningar och allt annat. Som ett skållat troll jojade han upp från sin publikplats för att hoppa in på något instrument eller dirigera körmedlemmar i olika åldrar.

Visakademiens kassör Torbjörn Johansson, som bistått honom med råd och dåd, öppningsordade konserten och presenterade första avdelningen (Martin hade t o m planerat vad programledarna skulle säga men där fick han allt tji).
Martins mångårige vissångarvän Dan Berglund inledde kvällens kavalkad med några stillsamma begrundande egna sånger med extra musikstöd av pianisten Harald Svensson. Som gammal strävsam visgubbe gläder jag mig åt att Dan Berglund återvänt till scenen. Han behövs.

Hanne Juul bjöd på Hambes Odyssevs, Staffan Hellstrands Jag ville bara sova och Tove Ditlevsens En mands krlighed, utmärkt tonsatt av sin egenproducerade ackompanjatör, sonen Mats Bjarki-Gustavii. Hanne är vår vismiljös mest nordiska representant, danskan som bosatte sig i Sverige efter 7 år på Island och otaliga turneer i Norge och Finland och sitt chefskap för Nordiska Visskolan i Kungälv. Musikklass 4D från Brunnsbo gjorde entré med sin dirigent Kerstin Ricklund i spetsen. De stod nog för kvällens mest hjärteknipande nummer med sitt framförande av Bonden och kråkan som aldrig kommer att övertrumfas. Anmälaren var känslomässigt knäckt för resten av kvällen.

Vännen, jazzmusikanten och, körmusikarrangören Stefan Forssén gjorde sin första entré och ledde 4D i Kuckeli innan kollegan Anders Hagberg bjöd på ett vidunderligt instrumentalnummer. Anders är ju en improvisatör av högsta klass med blåset löst i gehänget. Martin senaste CD Längs ekots stigar är ett nära samarbete mellan Martin, Anders och Elisabet Hermodsson.

Så framfördes Alf Hambe i vild frihetsdressyr, först i Ros i snö tillsammans med Brunnsbo 4D, sedan Då fåglarna spelade uppbackad av både Brunnsbo och Hvitfeldtska musikgymnasiet innan han fick blomma ut både sångligt och visuellt i Himlasprång. Behöver det nämnas att Martin var uppe på scenen.
Brunnsbo 9D och 4D sjöng Georg Riedels Vi är blommor innan första avdelningen avrundades med ett högtalarstycke ur ovannämnda CD där Sigmund Groven från en genuin spelmanssläkt från Heddal i Telemark (världens förmodligen störste munspelare) spelade en Brudmarsch vilken Martin skrivit till ett brudpar 1988, som nu satt som hedersgäster i publiken. Så blev det paus och dags för skivsläpp i foajén av Längs ekots stigar där generöst en tjuga oavkortat tillföll det planerade stipendiet.

Andra avdelningens presentation överantvardades till övertecknad Sid Jansson som kunde introducera Jan-Olof Andersson som överdådigt framförde sin egen Så blev det åter höst, Olle Adolphsons Vem och Evert Taubes Fritiof i Arkadien. Det är få förunnat att få det svåra att se så enkelt och självklart ut. Jag tror att många tyckte att de hörde Collabellas get skutta på riktigt för första gången.

Stefan Forssén återvände och drabbade publik och medartister i en allsångsträning tillsammans med den mångsysslande teatermannen Henric Holmberg. Henric fortsatte med en svindlande ordlekshappening Ord och inga visor med hjälp av fantasi, digital bildkanon och stort hjärta. Martin och Henric träffades med sina barn på samma dagis. Så kan det gå med nya band. Kerstin Ricklund återvände med 9D och en fransk medeltida kärleksvisa av Adam de la Halle.

Martin har gjort över 200 konserter i Danmark och Tyskland. Under en turné Det var en dansk, en tysk... och så Bellman blev han god vän med Nis Bank-Mikkelsen och Günter Gall. Här dök nu nygifte skådespelaren och Bellmantolkaren Nis Bank upp direkt från rännstenen i bedagad 1700-tals- kostymering i trasor och tilltygad peruk tillsammans med väsentligt proprare delar ur barockmusikensemblen Corona Artis och Mikael Paulsson på teorb. Det var för övrigt första gången rapportören såg en livs levande teorb. Nis Bank fick naturligtvis ögonblicklig närkontakt med publiken som scenproffs och så presenterades vår 1700-talspoet av en dansk. Bellman har ju en grundmurad popularitet i våra grannländer.

Vår hedersledamot Britt Ling har länge intresserat sig för den spanskspråkiga sångpoesin. Nu presenterade hon Granadapoeten Federico Garcia Lorca ackompanjerad av Peter Larsson på lokaltypisk gitarr och stöttad av Hvitfeldtska Musikgymnasiet.Visakademiens flitiga musikant Monica Dominique var förhindrad att medverka denna gång men hon fick en ton med i laget genom hennes och Lars Forssells Tillägnan, här i instrumental tappning med Stefan Forssén på flygeln, Anders Hagberg på böjd sopransax och Kjell Jansson på ståbas.
Så plockades Martin fram på scenen och harangerades vederbörligen av Harry Martinson-Sällskapets Åke Widfeldt (Martin har ju tonsatt en hel CD med Harry Martinson-lyrik, Till Isagel, 1999) varefter det var dags för visakademien att uppmärksamma sin idoge och oförtröttlige ordförande med en 39 år gammal minnesaffisch från Vispråmen Storkens gravöl 1969 med alla dess artister som uppträtt, vidare bl a Evert Taubes sällsynta Den Gyldene Fredens folianter från 1934. Vi hoppas att bubblet smakade.

En av Martins äldsta arbetskamrater på Hvitfeldtska fick förtroendet att anföra sista tonen med körer och publik. Martin Rossing fick med alla i Jacques Brels Det luktar öl. Om stämningen i början av konserten var hög och förväntningarna på bristningsgränsen så fulländades denna oförglömliga kväll i ett crescendo, egentligen inte alls konstigt med detta uppbåd av konstnärlig virtuositet.

Efteråt packade artister och musikanter, en skrälldus vänner och tillskyndare sig in i allahanda åkdon för att eftersitta på lokal med en ymnig buffé där festföremålet överöstes med välförtjänta hedersbetygelser och presenter. Göteborg visade upp en strålande sida i kvällsbelysningen och utsikten från den gamla befästningen Kronan var hänförande men den ringlande höstvåta stigen upp från Skanstorget och de uråldriga stentrapporna upp till översta våningen var ett veritabelt helvete för en otränad figur. Men Jan-Olof Andersson var stark. Lycka till med nästa halvsekel, Martin.

Sid Jansson